Historien om Sofia

Historien

Kring skiftet mellan 1800- och 1900-tal fanns ca 600 större roslagsjakter — sandkilar, klyvarskutor och vedjakter — på vattnen kring Stockholm. Detta var kulmen på en 700-årig seglation mellan skärgården och huvudstaden. Roslagsjakterna fraktade sand till byggena, ved till kakelugnarna, hö till hästarna och fisk och potatis till hushållen i den växande huvudstaden.

Vedjakten var den största, vackraste och mest välseglande (snabbaste) typen av roslagsjakter i skärgården; perfekt anpassad för fjärdar, grunda vatten och trånga sund. Toppseglet på en smäcker rå 30 meter över vattenytan fångade minsta bris; det gav vedjakten någon knop även i blanka vatten mellan tysta strandskogar.

Och den var lastduglig! Dubbelt upp mot eget tonnage var inga problem. Vägde jakten 35 ton så lastade den alltså 70 ton.

Vedjaktens historia höll på att ta slut 1946. Då avtacklades Sofia av Länna efter 63 år under segel. Hon sattes iland i sundet NO Väringsö. Material som kunde återanvändas plockades bort efterhand. Fortfarande ligger bord och spantrester efter Sofia i marvatten.

Hennes siste skeppare var Werner Grönros. Han höll sig till segel. Grönros vägrade att installera maskin, något som alla hans skepparkollegor gjorde efter hand, med katastrofalt resultat: vibrationerna skakade sönder fartygsskroven. En av Sofias sista seglingar med stor vedlast dokumenterades fotografiskt (på film och i stillbilder) av Nordiska Museet 1941. Albert Eskeröd skrev senare en bok grundad på detta material.

År 1921 sjösattes Greta Linnea av Yxlan (Blidö) med Mörtviken som hemmahamn, men bara tio år senare hade hon gjort sitt som vedjakt. I slutet av 1940-talet fick hon slutligen dela många vedjakters dystra slut. Skrovet bogserades till ett brobygge i Mälaren vid Kvicksund nära Eskilstuna och sänktes för att bli till en av brons stenkistor.

På Sjöhistoriska Museet i Stockholm finns en meterlång modell, byggd år 1931 i skala 1:20 av ingenjören Erik Hansson. Modellen beställdes av museichefen Gerhard Albe, som noterat att rospiggars och ålänningars skutor började bli sällsynta vid Strandvägskajen i Stockholm. Och Karl Johan-slussens ombyggnad några år senare spärrade tillträdet till Kornhamnen och hela Mälaren.

År 1999 utgav Sjöhistoriska museet boken Roslagens sista skutbygge — Greta Linnea, författad av Hans Eklund. Boken ingår som nr 35 museets rapportserie (ISBN 91-85268-74-7).

Titeln är inte riktigt adekvat. Greta Linnea kunde ha blivit den sist byggda vedjakten. Ödet ville dessbättre annorlunda.

.

Sofia Linnea: från vision till verklighet

Skärgårdskonstnären Björne Lindroth träffade båtbyggaren Börje Andersson i Roslags-Kulla (ca 15 km nordost om Åkersberga) på 1970-talet. De började samarbeta kring skärgårdens klassiska allmogebåter. Resultatet blev bl a en piggeskuta, en klyvarskuta och tre stora skötbåtar. Alla naturligtvis i trä.

Einar Telander, nypensionerad skeppsbyggare och fartygsprojektör hos Grängesbergsbolaget med malmfartyg och tankers på meritlistan, kom i kontakt med Björne i början av 1980-talet. Vid en sammankomst på konstpråmen Nordens Ljus 1984 presenterade Björne idén att återskapa vedjakten, skärgårdens vackraste segelfartyg.

Einar blev eld och lågor och började forska för att kunna upprätta ritningar. Inga sådana fanns till vedjakter. Ritningar krävdes dels för byggandet av det som kom att bli Sofia Linnea, dels för att få grönt ljus från Sjöfartsverket. Gamla bilder av vedjakter och Sjöhistoriska museets modell av Greta Linnea studerades nogsamt. Göran Forss, modellbyggare vid museet, hjälpte Einar att mäta upp modellen. Tusentals mått togs under hösten 1984 och våren 1985.

Börje Andersson och hans hustru Biggan tände på idén och snart var projektet igång. Finansieringen ordnades inledningsvis så att Björne gjorde ett konstverk, en vision av Sofia Linnea, i tre exemplar. Björne, Börje och Einar köpte varsin à 5 000 kr.

Börje och Biggan gick ut i sin skog i Roslags-Kulla och fällde 300 kubikmeter prima virke, lika delar fur och ek. ”Säg till när pengarna är slut så skickar vi mera”, förklarade Björne.

Föreningen Sofia Linnea startades med syftet att få ihop 1,5 Mkr. Ett rederi bildades också, Rederiaktiebolaget Sofia Linnea, med 300 aktier à 5 000 kr. En skylt i byssan redovisar namnen på dem som köpte aktier och därigenom säkrade finansieringen. En av aktieägarna är kung Carl XVI Gustaf.

Ritning och skeppsbygge

Efter några tusen (sic) mått på modellen av Greta Linnea kunde Einar upprätta ritningar. Till de vedjakter som byggdes i Roslagen för hundra år sedan och längre tillbaka fanns inga ritningar. Skeppsbyggarna hade mått och dimensioner ”i huvud och händer”.

Bygget av Sofia Linnea kunde starta. Stävresning av költimret — furu med ekstävar i för och akter — ägde rum den 25 januari 1986. Frivilliga hade samlats till detta mäktiga lyft, bl a Sigge Johansson, pensionerad ICA-handlare från Älmsta, som under den fortsatta byggnationen skrapade ihop ett rejält kapital genom att sälja Rederi-aktier. Stävresningen redovisas i DN På Stan den 1 februari 1986. Ett reportage följde i Svenska Dagbladet den 3 mars 1986.

Börje och Biggan ville helst vara ifred när de byggde. Men en lördag per månad fick intressenterna komma och titta på bygget. Einar orienterade sakkunnigt och redogjorde för vad som hänt i avslutad etapp och vad som förestod i nästa.

Den 9 juli 1988 skedde utskjutningen (sjösättningen) i Östanå färjeläge. Skrovet bogserades till skutskepparfamiljen Carl Wistedts brygga i Hummelmora på södra Ljusterö för riggning, krängningsprov etc. Carl ställde också lokaler till förfogande bl a för splitsning och klädning av wire.

Ansvarig för påmastning och riggning var engelsmannen Mike Walder. Hans medhjälpare var ett gäng experter från flera nationer. Segelskruden i linne på 300 m² skräddades av en segelmakare i södra England.

Den 18 augusti 1988 premiärseglades den återskapade vedjakten Sofia Linnea från Ljusterö till Linds båtvarv i Skurusundet. Rorsman var Carl Wistedt, som plöjt dessa vatten i många decennier med sina sandkilar. På Saxarfjärden mötte en annan skuta, Marité, och de båda fartygen defilerade. Kappsegling blev det inte bli tal om. Sofia Linnea var för snabb!

Biggan Andersson byggde kajutan och Börje inredde den enligt gammalt bruk: två utdragssoffor, skåp och vedspis. Manskapsmässen (byssan) och dess inredning med 12 kojer, bord och speciella bänkar med förvaringsutrymmen utfördes av Leif Månsson vid Linds Båtvarv.

Resultatet är Sofia Linnea, Östersjöns skönaste skepp under segel. Dubbelnamnet hedrar dels Greta Linnea av Yxlan som höll på att bli den sist byggda, dels Sofia av Länna som kunde ha blivit den sista under segel.

Sofia Linnea levandegör en sjöfartsepok i skärgårdens och Stockholms historia. Hon vidareför en tradition och ett unikt kunnande från segelsjöfartens tidevarv.

Den som vill veta mer om roslagsjakter kan titta på sidan Lästips, där några tips om bra böcker finns.

Mått, rigg och segel

Vedjakten var den största av Roslagens fraktseglare för inomskärs bruk. Den lastade dubbelt sin egen vikt.

Sofia Linneas längd över stävar är 20 m. Bommen sticker 4 m över aktern och peket (klyvarbommen) 7 m över fören. Löa (längd över allt) är 31 m.

Största bredden är 6,7 m och djupgåendet 1,8 m. Sofia Linneas deplacement (vikt) är 37 ton. Hon omfattar 33 bruttoregisterton (som är ett rymdmått; se vidare i exempelvis Nationalencyklopedin).

Masten (inklusive toppstång) är närmare 30 m hög. Bommens längd är 16 m.

Vedjaktens goda egenskaper under segling även i svaga vindar beror på den stora segelarean och det lättdrivna skrovet. Toppseglet fångar minsta bris. Även om vattenytan är spegelblank finns ofta en svag vind i trädtoppshöjd. Sofia Linnea lär ha passerat Väddö Kanal med bara toppseglet satt.

Segelytan uppgår totalt till 294 m². Av denna totala segelyta svarar storseglet för hela 168 m², toppseglet och klyvare vardera 43 m² samt focken för 40 m². En intressant detalj: vedjaktens förhållande mellan deplacement och segelarea svarar ganska väl mot en modern segelbåt för fritidsbruk (cirka 3 tons deplacement och 30 m² segel).