Artiklar ur Sofia Linnea Nytt

Sofia Linnea Nytt

Artiklar ur föreningens tidning Sofia Linnea Nytt

Vårens upplaga av Sofia Linnea Nytt har distribuerats till föreningens medlemmar, fullspäckad med spännande artiklar och berättelser om förra årets äventyr.

Delar av innehållet publiceras på hemsidan med förhoppning om att fler blir intresserade att bli medlemmar eller besättning och delta i arbetet att bevara vedjakten – den största, vackraste och mest välseglande typen av roslagsjakter i skärgården, perfekt anpassad för fjärdar, grunda vatten och trånga sund.

Att segla med en vedskuta

Vi är ett gäng på fyra, som lärde känna varandra när två av våra barn gick i samma klass och som fortsatt att umgås. Vi har alla erfarenhet av båtliv och Maggan kom via sitt jobb i kontakt med Miriam och fick höra talas om Sofia Linnea. Vid något tillfälle kom vi att tala om hur kul det skulle vara att komma ut på en segling och få uppleva vedskutelivet på riktigt och vi blev alla medlemmar i föreningen Sofia Linnea. Seglatsen blev verklighet en dag i augusti 2017.

Nu blev det ju inte så att vi levde ett vedskuteliv på riktigt. När vedskutorna för drygt 100 år sedan verkligen fungerade som vedskutor så var livet ombord lite annorlunda lärde vi oss av skeppare Bengt. Det fanns en skeppare och en matros som seglade skutan, som var totalt fullastad med ved. Det var ett slitsamt arbete där man ibland fick invänta rätt vind och där det inte fanns mycket annat än precis livets nödtorft ombord. Att segla en vedskuta på 100 ton på två personer är hårt och kräver att man vet vad man gör.

För oss blev det lite lyxigare. Efter SL-buss till Stavsnäs på Värmdö hämtade skeppare Bengt oss med ”puffen”, en mindre aluminiumbåt försedd med motor. Väl ombord fick vi träffa båtsman Miriam och kock 1, Anders och kock 2, Birgitta. Skutan var inte full med ved som täckte hela däcket, utan istället fanns det olika former av skaffning som stuvats in både här och där.

Vi fick först en grundlig genomgång om hur en vedskuta anno 2017 ska seglas och vi fick bekanta oss med segel och annan utrustning. På vår seglats var vi 8 som var besättning/passagerare. Puffen kom väl till pass för att få skutan att hamna rätt i förhållande till väder och vind, och snart hade vi satt segel och befann oss på Kanholmsfjärden. Det fanns en hel del intressanta detaljer om hur segel ska sättas och hur alla tampar skall användas på rätt sätt. På Kanan drabbades vi av vårt enda regn under denna helgsegling, men vi var ju väl förberedda. På med regnställ, stövlar och sydväst. Eftersom vi påbörjade vår färd en sen eftermiddag seglade vi bara ett par timmar innan vi ankrade upp på redden i en fin naturhamn. Kockarna körde igång med sitt och snart stod maten på bordet. Innan dess hade vi hunnit sjunga och spela lite – det fanns tre gitarrer ombord.

Innan maten fanns det möjlighet för ett dopp i havet för dom som kände för det, företrädesvis ungdomar. Sedan blev det kräftor och nubbe med sång, skratt och gemytliga samtal. Ungdomarna som var med kom med glada tillrop och nya sånger.

Sedan var det dags att sova men först var vi tvungna att stå på däck i mörkret och bara beskåda den vackra stjärnhimlen. Tänk vad mörkt det kan vara en augustikväll ute till havs med bara Vintergatan som belysning.

Natten var lugn förutom en del snarkningar. Vi vaknade till en solig dag och istället för att gå söderut så ändrade skeppare Bengt rutten mot Rödlöga istället. Det var en fantastisk seglats och vi fick turas om att styra vilket var en mäktig känsla, något helt annat än en vanlig segelbåt. Kockarna hade i vanlig ordning lagat en uppskattad lunch, och fika fattades aldrig på färden.

När vi kom fram till Rödlöga gick vi land efter en liten tur med ”puffen”. För en del av oss var det första gången vi var där. Det var väldigt kul att få gå runt och titta på den pittoreska bebyggelsen. Därefter var det dags för middag som bara smakade mums med god dryck. Vi kände oss lyckligt lottade som hade så bra kockar! Sedan blev det att diska och återigen skåda den vackra stjärnhimlen.

Efter en god natts sömn vaknade vi så återigen till en solig morgon med en god stärkande frukost. När frukosten var intagen var det återigen dags att dra upp ankaret som trilskades som vanligt men nu hade vi lärt oss hur det skulle hanteras så det gick lite bättre. Vi fick en fin segeltur tillbaka till Stavsnäs och kunde också hissa toppseglet. I den friska vinden och vackra vädret gjorde vi bitvis god fart! Några i besättningen passade på att klättra upp i masten. En spännande och lite skakig upplevelse!

På vägen tillbaka hem med bussen från Stavsnäs så kändes det att vi fått vara med om en riktig upplevelse. Att få ha seglat en vedskuta! En upplevelse utan alla bekvämligheter man har hemma med vattentoalett mm. Vi vill verkligen tacka skeppare Bengt med besättning för en riktig rolig och annorlunda weekend.

Text och bild: Micke, Maggan, Ted och Ingrid

Kappsegling med Sofia Linnea

Det är inte ofta Sofia Linnea deltar i en kappsegling men första helgen i juni 2017 fick skutor ställa upp i Kryssarklubbens 24-timmarssegling för första gången. Seglingen går ut på att segla så långt som möjligt på 24 timmar.

Du väljer själv väg bland en stor mängd punkter och sträckor utmed kusten. Punkter får rundas max två gånger och sträckor seglas max två gånger. Varje sträcka har en uppmätt distans som du får räkna, oavsett vilken väg du seglar. Start och mål ska vara kl 12:00 på samma ställe.

För att resultatet ska kunna beräknas med många olika typer av båtar räknar man fram ett handikapp som syftar till att väga upp olika faktorer som båtens längd och segelyta m.m. som används när båtarnas placering ska räknas ut. Eftersom alla kan välja sin egen rutt mellan alla punkter ska skepparen föra logg och notera tid när en punkt rundas och ange vilka andra båtar som finns i närheten.

När nu skutor var inbjudna för första gången var det beslutat att de skulle starta och gå i mål vid Grönö fyr strax söder om Stavsnäs 30 minuter före övriga båtar. Fem skutor var anmälda till start och det var Sofia Linnea som korsade startlinjen först med fulla segel i god fart.

 Det fanns stort intresse att vara med på denna segling och vi kunde bemanna tre vakter med fem personer i vardera vakt. Fram till start var alla aktiva ombord och därefter tog första vakten sitt pass mellan  kl 12:00 till 16:00 medan övriga vilade. Efter fyra timmar lämnade de över till vakt två och den tredje vakten låg i beredskap för att vid behov hjälpa till vid stagvändningeller andra förändringar av segelsättningen som krävde fler händer.

Vi satte kurs österut på Nämdöfjärden för att oss ut till Revengegrundet som första rundningsmärke. När vi kom ut på friare vatten med vind 6 m/s från SSV utanför Runmarö mötte vi svall utifrån havet. Vi gjorde drygt 10 knops fart med rejäl sjögång och kockarna under däck klagade på lutningen och sjöhävningen som försvårade matlagningen.

Väderprognosen gav oss spännande förutsättningar med ett vädersystem i söder med sydliga vindar och ett annat i norr med nordliga vindar med ett bälte av stiltje som sakta skulle röra sig söderut. Det gav oss optimala vindar för att först ge oss norrut med förliga vindar och möta vindskiftet som skulle ge oss förliga vindar även tillbaka till mål. Frågan var bara när skiftet skulle passera och hur lång tid vi skulle bli liggande i bleke. Varje gång vi tittade på väderprognosen hade förutsättningarna ändrats.

När vi knappt 2,5 timmar efter start passerat fyren på Revengegrundet ville vi göra en vändning genom vinden men varje gång vi försökte hävde den grova sjön oss tillbaka ner i lä och till slut fick göra en kontrollerad gipp för att sedan surfa norrut med god fart. Vi länsade genom den vackra skärgården utanför Sandhamn där vi passerade fyrarna på Sandhamns Stångskär och Grönskär på vår väg upp mot nästa rundningsmärke Stenklippan, som vi rundade efter ytterligare en timme.

Vi satte kurs österut med halv vind över Björkskärsfjärden med sikte på Skurhatten, söder om Björkskär, som vi rundar tre timmar efter start.

Innan första vaktbyte hann vi i omgångar äta middag under gång norrut mot Tvikobb som var nästa rundningsmärke. Vinden mojnade något och vi funderade på när vi skulle få skiftet till sydliga vindar, och var det skulle vara bra att befinna oss när vinden kantrar. De taktiska överväganden som denna kappsegling kräver gör det mycket spännande; kan man lita på vindprognoserna, vilka sträckor och rundningsmärken ska vi välja, när vänder vinden, hur långt från mål törs vi gå för att hinna tillbaka i tid?

Vi skiftar besättning och rundar Tvikobb och väljer att satsa på att gå ut till Slätkobben för att ligga bra till längre ut när vinden kantrar mot syd. Det blir allt glesare mellan skären och vi passerar Ensamheten vars namn känns helt relevant. Vinden ligger fortfarande från SSV i 3 m/s när vi når Slätkobben så vi valde att fortsätta med halv vind längre ut mot Utterkobben.

Vinden ökar något och vi rundar Utterkobben samtidigt som Svenska Högarna skymtar som en lockande hägring i skymningen längre österut. Vi girar babord och går tillbaka västerut mot Slätkobben i halv vind eftersom vi fortfarande har sydliga vindar. Det är tillåtet att gå samma sträcka och runda samma märke två gånger och tillgodoräkna sig distansen igen.

Kvart i nio tänder vi lanternorna och glider sakta fram mot solnedgången. Vinden mojnar nu till totalt stiltje som gör att vi ligger och skvalpar och måste puffa oss från grundet när vi rundat Slätkobben vid halv tio. Efter nästan sex timmar, och två vaktbyten, når vi Skurhatten som vi glider förbi kl 4 på morgonen i en stilla bris från nordväst med en glödande himmel i öster när solen sakta tar sig upp över horisonten.

Vinden har fortsatt kantra mot ost och ökar nu sakta så strax före kl 6 börjar vi kunna segla i en stilla slör ner mot Revengegrundet som vi rundar vid halv nio. Vi vänder sedan västerut med sikte mot målgång vid Grönö. Vinden ökar något och vi får en mycket trevlig segling där vi länsar över Brandfjärden mellan öarna. Vi kappseglar med en mindre segelbåt med spinnaker och trimmar våra segel efter minsta vindförändring.

Vi går i mål strax efter kl 12, något försenade men mycket nöjda med vår insats. Vi får ett visst distansavdrag men det visar sig senare att vi vann vår klass, efter att några deltagare brutit tävlingen.

Att kappsegla med Sofia Linnea liknar varken en vanlig kappsegling med vältrimmade fritidsbåtar eller en vanlig segling med ett skeppslag. Det största värdet med att delta i en kappsegling kan vara att fokusera mer på segling och de faktorer som för båten fram genom vinden. Det kan fungera som en lustfylld utbildning i seglingens grunder och samtidigt vara ett bra tillfälle att locka nya medlemmar och besättningsmän med ökade kunskaper om hur Sofia Linnea fungerar som skärgårdsseglare.

Text och bild: Sven Ringmar